I augusti 1975 kom Kerstin Ekström till Madrid efter utbildning vid Operan i Marseille och Konservatoriet i Aixen-Provence. Under 1975-1985 turnerade hon och arbetade som dansare i spanska televisionen. Dagarna var fyllda av repetitioner och föreställningar. Under tiden pågick ”La Transición”, demokratiseringsprocessen som inleddes när diktatorn Franco avled i november 1975. I juni 1977 hölls allmänna val och i oktober kom lagen ”Ley de Amnistía”, vilken innebar att de brott mot mänskliga rättigheter som begåtts under diktaturen skulle förbli ostraffade. Spanien gör inte upp med sin historia, offren i massgravarna förblir anonyma.
Åren 1985-1988 studerade Kerstin Ekström dokumentärfotografi vid Nordens Fotoskola i Stockholm samtidigt som hon arbetade ideellt för en spanskspråkig radiostation i Rinkeby. 1:a maj närmade sig, ämnet var solidaritet. Varje år samlas människor vid La Mano monumentet för att hylla de svenska spanienfrivilliga som reste till Spanien för att försvara ett annat lands frihet. Kerstin lärde känna Per Eriksson, ordförande för Spanienfrivilligas kamratförening och livvakt åt La Pasionaria, Karl Staf som stred vid Ebro-fronten och Stig Berggren, ambulansförare i Jarama, Guadalajara, Brunete, Belchite och vid sjukhuset i Mataró. Internationella brigaderna är historiens mest omfattande solidaritetsrörelse.
Under en resa till Sydfrankrike mötte Kerstin Trinidad Rancurel som fyllt arton år i ett av de många läger som upprättats för spanska flyktingar när de flydde undan Francos dödspatruller och tyska bombplan. I landet som sade sig hylla Frihet, Jämlikhet och Broderskap internerades kvinnor, män och barn på vintriga öde stränder bakom taggtrådsstängsel, bevakade av franska kolonialgrupper. Människor grävde ned sig i sanden för att söka skydd mot den hårda vinden. De som gick under begravdes direkt i sanden. Varför har man tigit om denna del av Europas historia?
Under mer än tjugo år sökte Kerstin Elström upp personer i Spanien och Frankrike som överlevt inbördeskriget och militärdiktaturen. I decennier hade deras röster tystats, medborgarna förväntades vända blad, glömma och gå vidare. Poeten Marcos Ana, fängslad i tjugotre år i Francos fängelser menar att innan ett land kan vända blad måste dess invånare ges kunskap om historien.
Kerstin ville utforska vår samtid, ge röst åt de förföljda, synliggöra deras kamp för ett demokratiskt samhälle. Vilka var livsvillkoren i Spanien när folkfronten vann valet 1936, hur fördes kampen och vardagen under det treåriga inbördeskriget och vad hände med de besegrade efter demokratins nederlag? Segrarnas hämnd, repressionen, utrensningarna, dödandet? Exilen, den inre och yttre? Människor som då var barn och unga, var fanns de idag? Ville de berätta, orkade de? Under frankismens nära fyrtio år vid makten var tystnaden kompakt samtidigt som vi i Sverige under decennier betraktat Spanien som vårt eget lilla smultronställe. Sol, playa och grisfester medan spanska medborgare förföljdes, fängslades, torterades och mördades.
Kerstins personliga sökande efter kunskap resulterade i boken ”Överlevarna” utgiven på Carlsson Förlag. Syftet var dels att öka kunskapen om Spaniens nutidshistoria men också bidra till att återta det historiska minnet. Recuperar la Memoria Histórica. Lyssna och lära av överlevarna innan det var för sent.
Några av de porträtt som visas i utställningen är Stig Berggren, Per Eriksson och Karl Staf för att påminna om de svenska Spanienfrivilligas insatser och kamp mot fascismen. Maria Sans var sjutton år då hon anmälde sig som frivillig till sjukhuset i Mataró för att vårda sårade och döende brigadister. En tonåring bland tusentals andra i Spanien som ville försvara republiken och den folkvalda regeringen. Barnen i det treåriga kriget representeras av Vicente Ramos Martínez som var sex år när han evakuerades till Sovjet och Josefina Piquet i Ibáñez fem då hennes föräldrar tvingades fly till Frankrike. Det tog femtio år innan Josefina orkade öppna portarna till det förflutna och berätta om bomberna, de döda, livet i exil och utanförskapet. Ett trauma som många barn än idag tvingas bära.
